Senaste Inlägg

När ens bästa vän vandrar vidare

Jag är med i ett hundforum. Och där ser man ibland trådar om hundar som får vandra vidare.
Även om jag inte personligen känner dessa människor så lider jag med dem.
Jag vet hur det är att förlora sin bästa vän.

I år skulle Spike ha blivit 9 år gammal. Men det blev han aldrig. Han fick somna in efter 5,5 år.
Det är många känslor inblandade när jag tänker på Spike. Ibland får jag så otroligt dåligt samvete för alla fel jag gjorde med honom. Ibland känner jag mig glad över de rätt jag gjorde och det liv jag gav honom.
Ibland gråter jag för att jag inte förstod honom bättre, medan jag vissa stunder vet att jag var den enda som förstod honom. Splittrad känner jag mig ofta.
Men också så otroligt tacksam över att jag fick ta del av honom. Allt jag lärde mig, som jag idag har stor nytta av.
Det är ju också, på något sätt, tack vare honom som jag idag har Nemo.

Anledningen till att hans liv blev förkortad var mest på grund att han var sjuk.
Spike hade, förmodligen, epilipsi. Jag skriver förmodligen för att det aldrig blev riktigt klart trots en hel del tester. Men han hade inte de klassiska anfallen som man kunde medicinera utan hans anfall kunde vara upp till 10 timmar. Då han skakade, flåsade, vinglade, var rädd och orolig, gick in i saker med mera. Jag vet inte hur många nätter jag satt uppe och vakade över honom...
En period blev det bättre. Så mycket bättre och vi hade det bra tillsammans. Sedan återkom det, sakta men säkert och då påverkades han väldigt mycket. Han blev osäker, otrygg och fick ibland helt plötsligt seperationsångest. Och en dag tog det stopp. Jag hade i en tid börjat fundera på om jag var tvungen att ta bort honom men jag sköt det framför mig hela tiden. Tills en dag. Då visste jag.

Jag lider av att jag kanske borde ha gjort det tidigare, att jag lät honom lida för att jag var ego. Samtidigt som jag också vet att jag gjorde det rätta när jag väl tog steget. Det är svårt det där. Hur ska man egentligen veta när tiden är inne? När det ena veckan är bra, och nästa vecka inte? Hoppet är det sista som lämnar oss...

Jag grät som jag aldrig hade gjort när dagen var inne.
Jag älskade honom så otroligt mycket, han var den enda jag hade i den värsta perioden i mitt liv.
Den enda. Och den bästa.
Men livet gick vidare. Det trodde jag aldrig men det var Spikes förtjänst.
I en vecka kände jag att jag inte hade något att leva för. Men då kom han och visade mig vägen.
Det var exakt en vecka sedan, nästan på tiden. Jag satt hemma vid datorn och var ledsen. Då kände jag helt plötsligt hur jag började le. Jag kände en värme i min kropp, en lycka. Jag såg honom framför mig, springandes på gröna ängar, fri och lycklig. Jag kände i hela min kropp hur rätt beslutet hade varit. Och att det fanns hopp för mig också, att jag kunde leva vidare utan den där tunga sorgen i min kropp.

Idag finns han fortfarande med mig och han kommer alltid att vara det.
Pratar vi hundar här hemma kommer Spike alltid på tal och så kommer det fortsätta att vara. Vi skrattar än idag åt hans påhitt och hans sätt att vara. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag kommer nog alltid vara lite splittrad när jag tänker på vår relation. För hade jag fått honom idag vet jag att mycket hade kunnats göra annorlunda. Men gjort är gjort. Idag är det Nemo som finns här hemma, vilket jag är otroligt lycklig över.
Så jag avslutar detta långa inlägg med att säga:
Tack Spike. Tack för den tiden vi fick tillsammans. Den kommer jag alltid att vara tacksam för.


Min fina fina Spike


Favoritbilden på oss.

1 Kommentarer

Postat av: Helena den 2010-03-20 @ 21:57:44
http://vildhumlan.blogg.se/

Det kommer tårar i mina ögon när jag läser det här inlägget. Min bästa vän som jag fick ha i 10 år var jag tvungen att låta somna in förra året. Det gör ont fortfarande, men jag vet att det var rätt beslut.



http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback