Senaste Inlägg
Mosters skruttunge fyllde 3 år idag så efter jobbet åkte vi till Stigen för lite kalas.
Nemo var givetvis med och nu ligger han här hemma och sover djupt. Det tar på krafterna att vara på kalas. Speciellt om man som Nemo, måste ha full kontroll på allt ätbart den första halvtimmen...
Nemo o Bamse sprang av sig lite på tomten Postad den 2010-03-29 @ 20:55:14
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Alma har lämnat oss nu, efter en vecka här hemma.
De första dagarna var Nemo en riktig mobbare. Alma tar dock ingen skada av det utan finner sig i det. Ibland är hon väl lite väl mesig kan jag tycka men vi har peppat henne en del.
Sedan lugnade Nemo allt ner sig också och vande sig vid att hon var hos oss.
Han är alltid sån hemma hos sig, då ska han visa att det är hans hem. Som att ställa sig i vägen om Alma vill gå och dricka vatten, morra lite på henne om tränger sig förbi och knuffa undan henne när det är dags för kel.
Men han gör aldrig något mer än att visa och jag vet också att han inte skulle kunna göra något mer.
Och som sagt, han vänjer sig alltid och lugnar ner sig :)
Nu tycker han nog dock att det är skönt att få vara ensamhund igen.
Och Alma är säkert nöjd med att vara hemma och inte ha en Nemo efter sig som ska bossa ;)
För övrigt så jag gick lös med honom en bra bit förut på kvällen. Han gick superbra, lugnt bredvid mig hela vägen, och detta trots att jag vare sig hade godis med mig eller att han har fått springa lös på en vecka.
Men jag bestämde mig bara från början, att nu ska han gå lös och det finns inte att han ska springa och vela. Har jag den inställningen från början så är han helt med mig. Men om jag börjar vackla, ja.. då är det allt lite spring i benen som ska ut ;)
Sen kopplade jag honom tillslut, för då var jag så stolt och glad över honom. Och skulle jag visa det alldeles för tydligt, ja då är risken stor att han blir lika sprallig han och jag ville inte ha en hund rejsande bland en massa hus och tomter ;)
Postad den 2010-03-27 @ 00:04:29
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Haha, såhär bestämde sig Alma för att sova i natt.
Postad den 2010-03-21 @ 16:58:31
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Haha jösses!
Vi har nyss haft en rejält lekstund i sängen här. Hundarna busade med varsin leksak, tog en paus och sedan kom framför allt Nemo igång rejält. Oj vad han ville ha igång Alma och busa. Hon visste dock inte riktigt om hon vågade men gjorde ett par försök. Det är lite synd att de är så olika hundar, eftersom de egentligen inte har nytta på samma sätt av varandra som om de vore mer lika. Som att leka till exempel.
Nemo fick lugna sig efter ett tag för han blev alldeles överspelt. Men det var både roligt och intressant att se!
Dra i ankan
Lekalekalekaleka
En liten paus mitt i 
Sedan kom de igång rejält, och framför allt Nemo Postad den 2010-03-20 @ 21:09:53
Postad i Allmänt | Kommentarer (1)
Jag är med i ett hundforum. Och där ser man ibland trådar om hundar som får vandra vidare.
Även om jag inte personligen känner dessa människor så lider jag med dem.
Jag vet hur det är att förlora sin bästa vän.
I år skulle Spike ha blivit 9 år gammal. Men det blev han aldrig. Han fick somna in efter 5,5 år.
Det är många känslor inblandade när jag tänker på Spike. Ibland får jag så otroligt dåligt samvete för alla fel jag gjorde med honom. Ibland känner jag mig glad över de rätt jag gjorde och det liv jag gav honom.
Ibland gråter jag för att jag inte förstod honom bättre, medan jag vissa stunder vet att jag var den enda som förstod honom. Splittrad känner jag mig ofta.
Men också så otroligt tacksam över att jag fick ta del av honom. Allt jag lärde mig, som jag idag har stor nytta av.
Det är ju också, på något sätt, tack vare honom som jag idag har Nemo.
Anledningen till att hans liv blev förkortad var mest på grund att han var sjuk.
Spike hade, förmodligen, epilipsi. Jag skriver förmodligen för att det aldrig blev riktigt klart trots en hel del tester. Men han hade inte de klassiska anfallen som man kunde medicinera utan hans anfall kunde vara upp till 10 timmar. Då han skakade, flåsade, vinglade, var rädd och orolig, gick in i saker med mera. Jag vet inte hur många nätter jag satt uppe och vakade över honom...
En period blev det bättre. Så mycket bättre och vi hade det bra tillsammans. Sedan återkom det, sakta men säkert och då påverkades han väldigt mycket. Han blev osäker, otrygg och fick ibland helt plötsligt seperationsångest. Och en dag tog det stopp. Jag hade i en tid börjat fundera på om jag var tvungen att ta bort honom men jag sköt det framför mig hela tiden. Tills en dag. Då visste jag.
Jag lider av att jag kanske borde ha gjort det tidigare, att jag lät honom lida för att jag var ego. Samtidigt som jag också vet att jag gjorde det rätta när jag väl tog steget. Det är svårt det där. Hur ska man egentligen veta när tiden är inne? När det ena veckan är bra, och nästa vecka inte? Hoppet är det sista som lämnar oss...
Jag grät som jag aldrig hade gjort när dagen var inne.
Jag älskade honom så otroligt mycket, han var den enda jag hade i den värsta perioden i mitt liv.
Den enda. Och den bästa.
Men livet gick vidare. Det trodde jag aldrig men det var Spikes förtjänst.
I en vecka kände jag att jag inte hade något att leva för. Men då kom han och visade mig vägen.
Det var exakt en vecka sedan, nästan på tiden. Jag satt hemma vid datorn och var ledsen. Då kände jag helt plötsligt hur jag började le. Jag kände en värme i min kropp, en lycka. Jag såg honom framför mig, springandes på gröna ängar, fri och lycklig. Jag kände i hela min kropp hur rätt beslutet hade varit. Och att det fanns hopp för mig också, att jag kunde leva vidare utan den där tunga sorgen i min kropp.
Idag finns han fortfarande med mig och han kommer alltid att vara det.
Pratar vi hundar här hemma kommer Spike alltid på tal och så kommer det fortsätta att vara. Vi skrattar än idag åt hans påhitt och hans sätt att vara. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag kommer nog alltid vara lite splittrad när jag tänker på vår relation. För hade jag fått honom idag vet jag att mycket hade kunnats göra annorlunda. Men gjort är gjort. Idag är det Nemo som finns här hemma, vilket jag är otroligt lycklig över.
Så jag avslutar detta långa inlägg med att säga:
Tack Spike. Tack för den tiden vi fick tillsammans. Den kommer jag alltid att vara tacksam för. 
Min fina fina Spike
Favoritbilden på oss. Postad den 2010-03-20 @ 13:51:32
Postad i Allmänt | Kommentarer (1)
Alma kom hit idag istället för igår.
Det har varit som jag anade, Nemo har bestämt visat vems hem det är.
Ska Alma dricka vatten springer han dit och ställer sig framför henne. Ska hon gå ut genom dörren tränger han sig före för att gå först. Klappar man henne lägger han sig i knäet. Och Alma bara finner sig i allt.
Och man kan inte säga ifrån till Nemo för bestämt heller för då tar Alma åt sig.
Som tur är det bara såhär första dagen max, sedan har Nemo vant sig.
Och tills dess försöker jag dämpa honom genom att träna lite under tiden. Som att han får beröm och godis när han är snäll, och sköter han sig inte ber jag honom gå undan eller så skjuter jag undan honom lugnt men bestämt och så får han en ny chans att vara med. Då brukar det funka bra. Men visst är det lite enerverande, att se sin egna försiktiga hund passa på att trycka ner någon annan, bara för att han kan.
Postad den 2010-03-19 @ 22:07:08
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Idag ska vi få hem Alma och passa henne i en vecka.
Ellinor är i New York och just nu är Alma hos en annan hundvakt men vi ska ta över från och med idag.
Hon kommer säkert bli jätteglad över att få träffa sin älskade kille haha. Nemo kommer att sura ett par timmar och visa vems hem det är, som han alltid gör, men efter en stund brukar det alltid ge sig.
Jag kör på att dämpa Nemo och peppa Alma, samt se till så att Nemo inte på något sätt blir åsidosatt. Men han får också lära sig att det inte är okej att köra bort någon för att ha ensamrätt på mig. (Han lägger sig helt enkelt i mitt knä, ger Alma ett par blickar och så står hon bredvid och ser ut som sju svåra år hehe. Då får Nemo maka på sig, ett par peppande ord till Alma och sedan blir det gos på var sin sida :p)
Det ska i alla fall bli roligt att ha henne hemma är ett längre tag och bilder kommer säkert i helgen :)
Postad den 2010-03-18 @ 15:13:02
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Vill tipsa alla om hundprogrammet
"Its me or the dog".
Nu har jag sett ikapp mig på programmen, de finns att se på på
Tv3 Play för alla som är intresserade.
Och jag kan bara säga.. WOW!
Fasen vad roligt att se ett hundprogram där man tränar med positiva metoder.
Där man tar sig tid för problemen, där man lyssnar och verkligen pratar med ägarna, och där man också förklarar träningen så att de förstår.
Jag blir verkligen glad över det här programmet.
Nu ska vi ta ut hundarna (Sixten har varit här sedan igår) men jag kommer att återkomma till ämnet lite senare under dagen.
Tills dess, ta en kik på när Victoria Stilwell tränar hundar och ägare med positiva metoder :)
Postad den 2010-03-14 @ 10:37:41
Postad i Allmänt | Kommentarer (1)
Tog rundan bakom husen här nyss med Nemo.
Jäklar vad vi kämpade!
På vissa ställen gick det att gå på snön, medan man sjönk ner på andra.
Nemo fixade det som vanligt super, ibland fick jag peppa han lite och en gång gick han i mitt spår.
När jag märkte att det inte gick att gå längre tänkte vi gena så vi kom ut på vändplan.
Då fastnade jag!
Sjönk ner med ena benet ända över låret och när jag skulle ta mig loss åkte andra benet ner.
Nemo vände sig om, stod och tittade ett par sekunde och försvann sedan..
Vilken diss haha. Ingen räddningshund där inte.
När jag efter en hel del kämpande kom loss så var han dock bara i snöhögen alldeles intill.
Kort men kämpigt promenad. Dock alltid lika roligt att gå på ensampromenad med Nemo lös :)
Postad den 2010-03-11 @ 18:21:45
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Det är något som husse måste bättra sig på!
Eftersom jag tvivlar på att han skulle läsa ut någon bok om det, så har jag just nu skrivit ut två sidor och lagt på hans skrivbord. Där står det lite om hundens lugnande signaler.
Så nu får han lite hemläxa ;)
Anledningen är att han måste bli bättre på att läsa Nemo, främst i hundmöten.
Jag har i stort sett aldrig problem med hundmöten när jag är ute och går. Visst har det hänt, men oftast så bryr sig inte Nemo alls om hundar om han inte är i en "känslig" period.
Mycket är på grund av att jag känner honom och läser av honom. Ser jag på honom att han blir osäker så visar jag honom att jag har kontrollen. Vilket oftast betyder att vi går lite åt sidan, jag ber honom fokusera på mig, ger honom beröm, eller helt enkelt bara säger åt honom att det inte är något att bry sig om och att vi ska gå förbi/vidare.
Det krävs inte mycket, bara man ser det INNAN han blir osäker de få gånger det händer.
Husse.. ja, vad ska man säga ;)
Han tror att han har kontroll, men problemet är att han inte ser Nemos signaler.
Det är intressant att iaktta honom när vi är ute och går och får hundmöte. För jag ser direkt om det är något.
Som igår. En kille var ute och joggade med sin schäfer, på andra sidan vägen, när vi skulle gå över. Jag såg direkt hur Nemo blev lite osäker på hunden, och jag såg också hur husse INTE såg detta.
Så Nemo började skälla på hunden och var lite sådär okontaktbar för några sekunder.
Visst, ingen skada skedd men jag tycker det är så fruktansvärt onödigt för Nemo, att ens behöva känna den osäkerheten och själv tro att han måste ta kontroll över situationen. Eftersom inte någon annan gör det...
Och skulle detta hända oftare så skulle det också kunna utvecklas till en generell osäkerhet. Och det vill man ju verkligen inte..
Spike, min förra hund, hade problem med hanhundar. Och jäklar vad jobbigt det var många gånger vid hundmöten, speciellt om hundarna var mörka och stora samt lite sådär kaxoga (eller osäkra).
Då hade jag inte heller så mycket kunskap för att träna det eller upptäcka hans signaler i tid (som inte var så tydliga för ett otränat öga). Så jag vet hur jobbigt det ändå kan vara med en missförstådd hund som inte har den där backupen så att han slipper ta kontroll själv.
Så nu, nu ska husse få öva.
Först ska han få läsa lite teori, sedan ska han få iaktta och studera Nemo så att han lär sig.
Jag menar, hur ska vi annars förstå våra hundar om vi inte ens vet hur de kommunicerar?
Hur ska vi kunna hjälpa dem, lära dem, och uppmuntra dem, om vi inte ens kan förstå deras språk?
(Jag är långt ifrån fullärd på det område, men jag tycker det är intressant och är hela tiden villig att lära mig mera.)
Postad den 2010-03-09 @ 20:37:30
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Igår gick vi och la oss tidigt, redan vid elvatiden på kvällen.
Båda va sjukt trötta så det var skönt att krypa ner tidigt och vakna utvilade idag.
Nemo sover ju alltid med oss i sängen.
Beroende på vem som lagt sig först (det brukar vara jag) så lägger sig Nemo på husses sida av sängen.
När husse vill lägga sig så går Nemo antingen neråt i fotändan, suckandes efter ett par tillsägningar om att maka på sig. Eller så ligger han helt enkelt kvar och det slutar med att husse (eller jag) knör ner sig bredvid honom.
Men oftast så flyttar han på sig och då går han alltid till min sida, sätter sig ner och väntar.
När jag har makat mig bort lite så lägger han sig ner bredvid mig, med huvudet på kudden och tassarna mot mig.
Så ligger vi där och gosar och ibland kan det hända att man får en tass rätt i ansiktet, vilket betyder att man visst glömt att klappa lite :)
När jag säger godnatt är det godnatt som gäller och då ligger han kvar, somnar och sen brukar han vakna till och gå ner till fotändan eller ner till sin fårskinnsfäll på golvet.
Vi har ju inga problem alls med detta utan tycker ju om att han finns där med oss, även de gånger då han ligger i mitten, knöendes och sover som en stock när vi helst hade velat ligga nära tillsammans.
Undra om alla skulle uppskatta det?
Hur tänker ni med hundar i sängen? Vi skrattade igår när vi tänkte på om vi inte hade varit tillsammans och någon annan hade legat i sängen. Hade den personen uppskattat en blöt hundnos på halsen? Eller en tass i ansiktet när som helst?
Eller de gånger då man vill ha lite mys, och man nästan får hela hunden över sig som samtidigt säger
"Hej, glöm inte bort mig, jag vill gärna vara med i ert mys!".
Vi kom iaf överens om att vi är väldigt glada över att det är vår hund och att vi har samma inställning till vad en hund är.
En riktig familjemedlem. 
Postad den 2010-03-06 @ 10:09:34
Postad i Allmänt | Kommentarer (3)
Kollade in på en kaninsida, och lite bilder på andras burar och hagar.
Tänkte att man alltid kan få inspiration, men jag får säga att det var dåligt med sånt.
En tråd visade en bild på ett hörn av ett rum, med en liten (vanlig) kaninbur och hur ägaren hade inrett en liten hage/"lekplats" precis utanför buren. Det fanns en matta, en tunnel och ett kanintält.
Och visst är det bra saker, inget snack om det. Men kommentarerna.. "åh vilket kaninparadis!", "Oj vad lyxigt" och så vidare... Då måste vi ha rena himmelriket eller? Och jag som hela tiden försöker göra det bättre ;)
Som sagt, visst var det bra saker. Men borde det inte vara mer regel än undantag att man gör det bästa för sina kaniner, eller djur över huvudtaget, och därmed fixar, donar och skapar med det man har. Man behöver ju inte alltid köpa grejer, eller ens ha så stor yta, bara man tänker till.
Det är just det att många verkar tycka det är lyx om man har en lite större bur än "standard", eller låter kaninen springa fritt, eller ger den en aktiveringsboll...
Det anser jag mer vara nödvändigt. Men alla är vi väl olika...
Postad den 2010-03-01 @ 22:35:36
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
